Udd´n wä kvasten är en särskilt ihärdig figur som inte gärna lämnar sin kvast, i vad skepnad den än må vara. Trätakts Hasse Ruta, är den som gett iden till storyn bakom Udd´n medan historien som följer är sedd ur den ”klädda kvastens” perspektiv.

Med en fläkt av folklivets historia börjar vår berättelse för ungefär hundra år sedan, då den arbetande allmogen glömde vardagens slit på lördagskvällens utsmyckade dansbanor. Men som i alla sammanhang finns det deltagare och iakttagare. Vårt perspektiv är den iakttagande, avvaktande vaktmästarens som är gråare än grå och stödjer sig på sitt arbetsredskap kvasten. En udda figur, ”Udd´n wä kvasten,” vars ensliga arbete utförs i största tristess under ohört suckande över vad livet inte gav.

Men alldeles ohörda är ändå inte suckarna, med drömmar om att rymmas i ett sammanhang. Alldeles oväntat spinner kvasten in sin Udd i ett nät av smäktande dansmusik som han inte kan motstå. Den oemotståndliga musiken och dansstegen som kvasten/drömkvinnan/skogsrået tar med sin Udd i , upprepas danskväll efter danskväll. Man förundras därför inte över Udd´ns iver att sopa golvet rent från alla dansande par. Det var på det tomma dansgolvet hans dröm blev verklighet. Ett drömspel vi i all enkelhet försökt skildra.

Efter Hasses idé om Udd´ns ensliga liv, växte vår föreställning fram. Även ett ensamt liv kan broderas ut och vi var tvungna att begränsa oss. Drömspelet om Udd´n wä sin kvast fick skildras på endast tjugo minuter.

Och hur kunde han ha sett ut? Hur såg han sin drömkvast/kvinna? Det tog oss ett år av koreograferande, dansande och idéomprövande att komma fram till vår bild av en osedd vaktmästande man i landsbygdens Folkets Park. Unikaboxen var hans verklighet – men kvasten förverkligade hans dröm.